Texten © författaren.
För eftertryck krävs tillstånd från
författaren. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln
eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De
är till för att spridas.
Om du har frågor, kontakta redaktionen på tel: 08-720 70
00, e-post: tidningen@etc.se
eller www.etc.se
eller via postadress: ETC, Box 4403, 102 68 Stockholm.
-------------------------------------------------------------------------
01-11-30
SÅ SKAPAS RASKRAVALLER
- av Daniel Olsson ·
Det här är
en berättelse om hur ansvarslös media, en rasistisk
poliskår och organiserade nazister skapade vårens
våldsamma kravaller i Oldham.
For whites only,
säger mannen med ett flin och öppnar dörren ytterligare
en bit för att jag ska komma in. Puben ”Live and let live” har
haft huvudentrén låst sedan de våldsamma
kravallerna skakade Oldham i slutet av maj. Den som vill in får
ringa på en liten klocka vid sidan av dörren och vänta
på att bli insläppt. Vi är i utkanten av stadsdelen
Glodwick, ett pakistanskt dominerat område i den nordengelska
industristaden där sommarens oroligheter startade. Asiatiska
ungdomar stormade puben, tände eld på inredningen, krossade
rutor och misshandlade pubgästerna. Med undantag för den
lilla ringklockan och en bara till hälften återuppbyggd mur
vid pubens kortsida är det idag inte mycket som vittnar om vad
som hänt. Men såren är långtifrån
läkta.
– Det var fruktansvärt. De krossade rutorna på alla bilar
utanför och körde en brinnande bil genom muren. De gav sig
på gästerna, ja de gav sig till och med på sina egna,
berättar Ann Barrow och nickar fördömande åt
tegelhusen på andra sidan gatan.
Hon driver sedan två år tillbaka verksamheten på Live
and let live tillsammans med sin man Paul Barrow. Liksom många
andra vita jag talar med i Oldham förväntar de sig nya
oroligheter.
Det här är berättelsen om ett industrisamhälles
förfall. Hur ansvarslösa medier, en rasistisk poliskår
och inresta organiserade nazister lyckas driva på en utveckling
som slutligen exploderade i de största kravallerna i England
sedan upploppen i Brixton och Tottenham 1985.
Oldham ligger i det pärlband av industristäder som
löper över nordvästra England i området mellan
Lancashire och Yorkshire. Liksom många andra städer i
området har Oldham en betydande arbetslöshet och
nyfattigdom.
Textilindustrin
kollapsade för länge sedan. Kvar är utrymda
fabrikslokaler och importerad utländsk arbetskraft. Av Oldhams 219
000 invånare är 24 600 av asiatiskt ursprung. Merparten
är från Pakistan och Bangladesh och det är i dessa
grupper arbetslösheten och fattigdomen är som störst.
25 procent av bangladeshierna saknar arbete, 16 procent av
pakistanierna. Den vita arbetarklassen har kämpat sig ut till
förorterna, medan asiaterna bor kvar i gamla nedgångna
huslängor i Oldhams centrum som en gång byggdes åt
fabriksarbetarnas familjer. En omfattande diskriminering i boende och
ekonomiska ojämlikheter har resulterat i något som bara
går att betrakta som etnisk rensning. Bangladeshierna bor i
Westwood, pakistanierna i Glodwick. Med boendesegregationen kommer en
segregation i utbildning. De unga som växer upp i Oldham
går ofta i etniskt rensade skolor och bristen på möten
mellan olika kulturer ger näring åt seglivade rykten och
fördomar som utnyttjas av höger-extrema krafter för att
ytterligare spä på konflikterna mellan olika områden
och grupper.
Antalet rasistiska attacker i Oldham är bland de högsta i
landet. I januari släppte Oldhams polischef Eric Hewitt statistik
som visade att merparten av de brott som registrerades som rasistiska
begicks av asiater mot vita. Rapporten baserades på
anmälningar till polisen och den kritiserades från
forskarhåll som menade att siffrorna snarare var ett bevis
för de asiatiska områdenas bristande förtroende
för den lokala poliskåren. Många asiater vi
träffar vittnar också om att det inte är någon
idé att ringa polisen. De kommer ändå inte till
platsen och det är inte lönt att anmäla de många
rasistiska attackerna.
– Polisen är svin, säger taxichauffören Gullar Muhammed
när han kör mig genom Oldhams arbetarkvarter.
– Tidigare kom de när man behövde dem, men nu gör de
det inte
Han är övertygad om att polisen inte kommer för att han
är pakistanier. Den kontroversiella statistiken togs upp av den
lokala tidningen Oldham Chronicle som startade en mindre kampanj kring
asiatiska attacker mot vita. Uppmärksamheten kring det rasistiska
våldet väckte liv i det fascistiska partiet British
national party som arrangerade en demonstration utanför
polishuset. Demonstrationen skulle bli den första av flera
rasistiska möten och marscher i Oldham den här våren.
Att Oldham Chronicle inte tvekar att spela rasistiska krafter i
händerna förvånar inte Arun Kindnani, utredare vid
Institute for race relations i London.
– Oldham Chronicle har inga asiatiska läsare, den har bara vita
läsare. Den för fram en mängd rasistiska idéer
och går lojalt på polisens linje, förklarar han.
Arun Kindnani har analyserat mediebevakningen av de händelser som
ledde fram till kravallerna den 26 maj och han är mycket kritisk
till medierna.
– Stora delar av medias bevakning var under all kritik. Man
förvandlade rykten och fördomar till fakta och bidrog till
att skapa en rasistisk stämning i Oldham, säger Arun
Kindnani.
När radiokanalen BBC 4 avslöjade att asiatiska ungdomar
skapat förbjudna zoner för vita i vissa delar av Oldham,
så kallade no-go areas, blev asiatiska rasattacker mot vita en
nationell fråga. Historien om dessa no-go areas hade växt
fram som ett rykte bland ungdomar i staden och tagits upp av Oldham
Chronicle, men avfärdades bestämt av invånarna i de
utpekade områdena. Det troligaste är att de inte heller
är mer än rykten.
De förbjudna zonerna och de asiatiska ungdomarnas rasistiska
attacker mot vita blev hett nyhetsstoff i den brittiska
tabloidpressen. Det talades om graffiti och affischer som varnade vita
för att beträda asiatiska områden. Kvällstidningen
Mail on Sunday uppmanande vita att inte beträda de asiatiska
områdena med rubriker som ”Whites beware”. Men några
affischer eller graffitis kunde aldrig visas upp.
Shahedul Alam berättar hur en fotograf från Oldham
Chronicle kom till hans arbets-plats på Oldham Bangladeshi Youth
Association och frågade om han hade sett några
målningar om no-go areas.
– Jag sa att jag inte hade sett några sådana graffitis,
men att de ju borde veta själva eftersom de skrivit om det i
tidningen.
Fotografen gick ut för att leta, men kom tillbaka utan att hitta
några, berättar han och skrattar.
Den 21 april misshandlades den 76-årige pensionären och
krigsveteranen Walter Chamberlain brutalt av tre ungdomar med
asiatiskt ursprung. Bilden på Walter Chamberlains
sönderslagna ansikte visades upp i tidningar och
tv-sändningar över hela Storbritannien och togs som ett
slutgiltigt bevis för existensen av no-go areas och rasistiska
attacker mot vita.
Att Walter Chamberlain misshandlades i ett ingenmansland en bra bit
bort från de områden som utpekats som No-go areas och att
han själv och hans familj upprepade att de inte såg
några rasistiska motiv bakom brottet spelade ingen roll. I
Sverige gjorde senare Aftonbladet samma koppling som den brittiska
pressen.
Rasister från hela landet började åka till Oldham
för att försvara den ”vita rasen” mot asiatiska attacker.
Varje lördag stod National front och delade ut flygblad till
förbipasserande i centrala Oldham. Medan media skrev om no-go
areas för vita och asiatiska rasattacker utsattes de asiatiska
områdena för upprepade attacker av tillresta och icke
tillresta rasister och rasistiska fotbollshuliganer.
Oldham blev den första staden i nordvästra England som fick
känna av National fronts nya strategi. Det menar Tony Robinson
på den antifascistiska tidningen Searchlight, den brittiska
motsvarigheten till svenska Expo.
– De har haft en strategi de senaste sex månaderna att först
starta ett rykte om att de ska ha en demonstration. Det gör de
genom att ansöka om tillstånd för en demonstration.
Varje vecka, men i olika städer, förklarar han.
Ansökan nekas automatiskt, men skapar en stämning i stan om
att något är på gång. Media skriver om att
ansökan om demonstrationstillstånd ej beviljats och
National front säger att de ska vara i stan även om de inte
ska hålla någon demonstration.
– Vad som tenderar att hända är att ett mindre antal National
front-medlemmar åker till stan, de attackerar en eller två
personer, sedan försvinner de från scenen, fortsätter
han.
Då kommer det ut ett stort antal asiater på gatorna
för att försvara sina områden från rasistiska
attacker.
– Kravallpolisen kommer fram för att de ser ett stort antal
asiater ute på gatorna, sedan har du en natt av slagsmål
mellan polis och asiater. Medlemmarna ur National front kan vara hemma
och se framför tv-n vad som händer.
De som talar om att ge eld till en krutdurk i fallet Oldham, Bradford,
Barnsley och de andra städerna som drabbats av oroligheter denna
sommar begår ett viktigt fel. En krutdurk briserar, skapar
förödelse – sedan är allt över. Här har
krafter släppts loss som är betydligt mycket svårare
att mota tillbaka.
När jag tar bussen från Oldham möts vi av polissirener
och ambulanser på väg ut mot Glodwick på nytt.
Ytterligare kravaller rasar mellan frustrerade rotlösa ungdomar
och polis i de nedgångna arbetarkvarteren i Oldham. Den
brittiska tabloidpressen har fått ytterligare nyhetsstoff.
Daniel Olsson
Denna artikel är ur senaste numret av ETC. Beställ
det här.
Eller varför inte ta en prenumeration. Gör
det här.
-------------------------------------------------------------------------
Texten © författaren. För eftertryck krävs
tillstånd från författaren. Men om du vill skriva ut
och läsa artikeln
eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De
är till för att spridas.
Om du har frågor, kontakta redaktionen på tel: 08-720 70
00, e-post: tidningen@etc.se
eller www.etc.se
eller via postadress: ETC, Box 4403, 102 68 Stockholm.